Efter skolan idag satte jag mig på huk i hörnet av gården och såg morfar byta gunglinor. Den där gungan, bunden mellan cederträden med ureapåsar och plastrep, har funnits med mig i sju år.
Jag minns första gången jag satt på den, jag var tvungen att stå på tå för att nå marken. Morfars händer var stora och varma; med ett försiktigt tryck fyllde vinden min lilla blommiga kjol. "Högre!" skrek jag, grep hårt om repen och såg marken nedanför verka nära och fjärran, som att åka en flygande båt. Då kände jag alltid att om jag svängde tillräckligt högt kunde jag röra sockervadd som gömdes i molnen.
Senare ristade gunglinorna djupa räfflor i trädstammarna, och mina fötter kunde rejält nudda marken. En sommarnatt svängde jag medan jag lyssnade på morfar som pratade om björnen, min kjol som borstade mot dagg-täckta cederblad, kände mig sval och uppfriskande. Plötsligt insåg jag att träplankan som en gång behövde skjutas för att röra sig nu kunde skjutas upp i luften med en försiktig knuff.
Efter att ha bytt rep idag satt jag ensam på den. Den nedgående solen kastade en lång skugga, som ett tunt harpsnöre. Jag slöt ögonen och svajade till den högsta punkten och hörde vinden viska i mitt öra: "Titta, du kan flyga själv nu." Gungans båge rymmer hemligheten att växa från ett barn som behövde skjutas till en tonåring som kan kontrollera sin egen rytm.
När jag landade såg jag att repmärkena på trädstammen hade blivit djupare. De märken som bars av tiden var i själva verket diktrader skrivna i barndomen.